I rulltrappan på väg upp från tunnelbanan med hålögda arbetare stående rakt fram på varannan trappa hände något konstigt. Hon framför mig vände sig om och letade efter någon som åkte längre ner på trappan. Här åker hon hela trappan vänd mot mig! Fan, vad konstigt det kändes. Man kunde inte titta någonstans. Man kan inte stirra rakt mot henne men man kan inte titta helt bort för det vore ju löjligt.
Vi har faktiskt regler och konventioner i det här landet. Man står på vartannat trappsteg i rulltrappan, inleder inte samtal med främlingar och sätter sig på lagom avstånd på bussen. Framför allt åker man rulltrappa framåt.
Det där med hur man sitter på tunnelbanan är också svårt. Om det är relativt tomt vill man inte sitta mittemot någonannan. Men allt eftersom det fylls på måste man någongång flytta efter. Jag vet inte kutymen men jag säger ”i Sundbyberg flyttar man över”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar