Det fanns två saker som jag kommer ihåg som särskilt trivsamt med mitt utbytesår på universitet i England:
1. Viktigast. Dom fyllde alltid upp glaset till toppen. Inget tjafs med något sträck vid 40 cl långt innan glaset tar slut. Av döma av mina återbesök i landets huvudstad i höstas är det en sedvänja som inte dött ut. Ibland får jag lust att åka till England bara för att få en öl fylld till kanten.
2. Mitt i brinnande indieboomen på 90-talet fanns det sånger som alla kunde sjunga. Mest så, Wonderwall, på gott och ont. När dom sångerna kom på högtalaren var det som om alla blev bröder och systrar. Hade den här sången släppts på 90-talet hade det varit en sådan. Tyvärr tror jag att det här är en pärla slösad på svin i vår tid och på vår plats.
1 kommentar:
Svin eller inte. Låten är inget slöseri. För några veckor sedan lirade de denna låten vid samma tid varje morgon på P3. Jag satt i bilen vid samtliga tillfällen och jag sjöng så att det skallrade i rutorna. Det är nånting i låten som gör att det stockar sig i halsen på Mr H. Kanske är det minnena från den galet deprimerande tiden på 90-talet utan framtidstro och olycklig kärlek.
Fin är den i alla fall.
/Mr H
Skicka en kommentar