Jabulani

I lördags, när det blåste styv kuling och regnade, var familjen på grusplanen och spelade boll. På konstgräset bredvid spelade områdets A-jag mot ett annat områdes A-lag när ett motlägg resulterade i en osannolikt hög boll, som vinden tog, rakt mot vår grusplan!

Nu gällde det att visa sig på styva linan inför familj, publik och spelare med en snygg infångning och återspark. Då tar vinden bollen ännu längre bort, full fart bakåt, vinden ger sig inte, ännu mer bakåtspring, fegvänta på studsen, en studs som bara tog bort en bråkdel av nästa studshöjd, ännu mer bakåtspring. Alla kollade på gubben på grusplanen som försökte fånga bollen. Nu var jag bara tvungen att fånga bollen. Stoltheten och den närmande parkeringsplatsen krävde det. Med de yttersta fingerspetsarna fick jag tag på bollen.

Nu gällde det att snabbt och avslappnat komma med en välriktad spark. Då såg jag att det var den omtalade nya vm-bollen. Man har ju hört hur fladdrig den är! Bäst att springa hela vägen tillbaka och lämna tillbaka bollen med med händerna.

Spelarna? Dom hade gett upp och tagit reservbollen.