Snart är det fasta och i sedvanlig ordning ska man pinas i 40 dagar. Men i sedvanlig ordning måste man testa innan ifall utmaningen är genomförbar och träna litegrann. Att vara utan nikotin under fastan är inte genomförbart! Jag testade i natt och vaknade av känslan att vara en brustablett i vattnet eller eventuellt hålla på att vändas ut och in.
Men ger jag upp nu är dessa timmar bortkastade. Det retar mig dessutom att killen på vårdcentralens tobakfolder är skrämmande lik killen som drog mer mig i träsket igen för några år sedan. Det ultimata hånet. Dra ner mig i snusträsket och sedan medverka i broschyrer.
Niall Quinn, endast känd för den skara intresserad av engelsk fotboll med ett stort mått av nostalgi. Lång forward som började i Arsenal, blev stor i Manchester City och legend i Sunderland. 1992 var Niall med Manchester City på träningsläger i Italien. Samtidigt tog Nialls gamla grundskolekompis Michael Carruth boxningsguld i Barcelona. Irländare som Niall trots allt är firar inga guld nykert.
Av någon outgrundlig anledning hade en boxningsring satts upp på stadens torg och några av coacherna och spelarna bestämde sig för att ordna deras egen olympiska boxningsturnering. Medans de andra slött lappar till varandra i solen hamnar Quinn i ett gräl med den lika fulla Steve McMahon på toaletten. Steve McMahon förresten känd för en ännu minde skara intresserad av engelsk fotboll och med ett ännu större mått av nostalgi. Coachen uppmuntrar de två att avgöra grälet med en boxningsmatch. Efter en vildsint serie jabbar ifrån McMahon knäcker Niall hans nästa med sitt första slag.
Quinn drar sedan vidare ut på stan för att rulla hatt i klädd sina avklippta jeans och blodstänkta skjorta. För att komma förbi vakterna på danshaket tar han sedan av sig skjortan och intar dansgolvet för en frenetisk dans. Helt ovetande att han är betraktad av ett gäng Man City fans föds inom kort en av de mest legendariska fotbollsramsorna världen har att erbjuda. Niall Quinn's disco pants. Niall Quinn's disco pants are the best,
They go up from his arse to his chest,
They are better than Adam and the Ants,
Niall Quinn's disco pants!
Här i soggig 90-tals discoversion:
Men historien slutar inte där. Några år senare var Niall otroligt nog ordförande för Sunderland. På flygplatsen på väg hem ifrån en bortamatch fick några supportrar syn på Mr. Quinn och sjung om hans discobrallor så till den grad att Easyjet-flighten dom skulle ta fick inställas. Niall slevade då ut £8000 på taxibilar för att köra genom landet hem till Sunderland. Nästa match var texten ändrad:
Niall Quinn’s taxi cabs are the best,
So shove it up your arse Easyjet,
Fat Fred wouldn’t do it for the Mags,
Niall Quinn’s taxi cabs!”
Med den biten kuriosa önskar jag en trevlig lördag.
Låt oss säga så här. Det finns säkert ett flertal utarbetade småbarnsföräldrar i det här landet som mer än gärna skulle bli inlåsta på ett ställe var dom får vara i fred hela dagen, få lagade måltider, kunna läsa och spela dataspel hela dagen. Om man känner för det kan man läsa in en extra universitetsexamen eller ägna sig åt enklare terapisysslor. Det stället kallas fängelse.
Samtidigt finns ett klientel som gärna undgår fängelset för att kunna springa på gatorna och göra fler orsaker till att hamna i fängelset.
Det gäller bara att koppla ihop dessa tu. You do the crime, we do the time.
1) Ta reda på vilken låt som var #1 den vecka du föddes.
2) Gå till den här sajten för att ta reda på det: www.joshhosler.biz
3) Hitta låten på YouTube.
4) Posta videon utan att skämmas
Innan industralismen kom dragandes med klockor, klockslag, inordnande och underkastelse så sov människor i två pass. Först sov man en djupsömn som jag har för mig kallades dödsömn. Den sömn nära medvetslöshet som reparerar hjärnan ifrån organiska skador som stresshormoner.
Sedan var man uppe några timmar på natten. Tittade till djuren eller läste en bok om man kunde läsa och hade en bok.
Därefter sov man några timmar till. En lättare sömn full med drömmar för att bearbeta det intellektuella.
Tydligen är det vad vi går tillbaka till utan arbetsliv och konstgjort ljus. Två sömnpass. Helt ofrivilligt fick jag testa det i natt. Det kändes bra. Jag kan tänka mig att undvika arbetsliv och konstgjort ljus.
Fast industralismen och klockornas intåg hade ju inte bara dåliga saker med sig. Med klockan kunde man ju mäta 90 minuter och därmed börja spela fotboll. Lägg till förmågan att klassificera och föra tabell. Utan den ingen fotboll av intresse.
SVT-play är en gåva och en plåga. Hela denna guldgruva, bara att titta på. Men nu har jag längre ingen ursäkt, som att jag satt inte framför TV:n i rätt tid, för att missa något. Olidligt. Timme efter timme att titta på.
Idag blev det From the sky down. Berättelsen om U2:s Achtung Baby. Hade jag druckit några glas vin nu hade skivsamlingen åkt fram. DVD:s ifrån Zooropa hade febrigt tryckts in i spelaren. Vad gjorde jag 1991 som kunde vara så viktigt att jag inte var med på tåget?
Det är mycket möjligt att ingen någonsin kommer att märka det, men nu har jag målat den sista skruven på den sista listen. Nu kan jag slänga den listvita målarburken som härbergerats i garderoben i två år och aldrig mer behöva måla en enda list igen i hela mitt liv. För mig en stor lättnad.
Hur ordnar man kanalerna bäst? Koncernvis eller ämnesvis? Låt mig exemplifiera. Ska det TV4, TV4 Fakta, TV4 film komma efter varandra. Eller ska TV4 Fakta, Kunskapskanalen, Viasat History ligga nära varandra?
