Verklighet vs. Dikt

När jag törnade in igår körde femman Seinfeld-avsnittet när George agerar fotomodell inför Kramer. Kommer osökt att tänka på en annan tid i en annan galax långt, långt borta. Vid denna tid var bopålarna nedstuckna på Motorgatan i Halmstad och jag och Buffy hade fest som vanligt. Sprit, Elvis-solglasögon och en kamera var en lika dålig kombination då som nu och givetvis krävde tillfället att Buffys Elvis-posé skulle förevigas på fotopapper.

Eftersom lägenheten var liten och objektivet stort positionerade jag mig vid ytterdörren och klämde till med Kramers odödliga replik "You're a loverboy, a loverboy". Det jag inte visste då var att grannen om några sekunder skulle knacka på dörren för att klaga på den allmänna ljudnivån och säkerligen hörde mina lockrop. Glad i hågen spiller jag ingen tid innan jag öppnar dörren. Så där står jag på knä med kameran i högsta hugg med endast Buffy i rummet som jag just har kallat för loverboy. Att han klagade på volymen kändes som det minsta problemet vad gäller mitt anseende hos grannarna efter det.


Ps. Fotot på Elvis prydde förresten ytterdörren under tiden som händelsen utspelas.