När jag blir gammal och familjen har övergivit mig på något demensboende så är jag ganska säker på att jag kommer ångra en sak. Det är att jag inte reste mer. Det finns massor av ställen jag skulle vilja åka till och helst omedelbart bums. Irland, Sheffield, Dalarna, Malta, Skottland, Italien, Linköping, Barcelona, Paris, Japan, Argentina och Aleuterna kommer jag på om jag tänker snabbt. På ställen som Japan och Argentina skulle man ju dessutom vilja stanna i några veckor. Men jag tycker att jag har giltigt förfall. När jag hade tid så hade jag inga pengar. Nu när jag jobbar så har jag inte tid. Dessutom måste jag spara pengar till lägenheter och pension och sådant och hälsa på släkt och vänner under semestern. Fast i ekorrhjulet, skulle man kunna säga, men det är ganska bra det också för det är ju jobbigt att resa. Dessutom kan man ju se platserna på TV.
Det är konstigt att det bara är alkade luffartyper med uteliggarfärgat skägg som kan stå på stora torget och sjunga "My way" och verkligen ha backning för påståendet. Alla vi andra har gjort hundratals kompromisser för att verka något så när lyckade i grannarnas ögon.
Jag är inte bitter, bara ressugen. I stort sett var som helst duger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar