Nu gick det inte att fly längre. Jag var tvungen att ta med Frans till Öppna förskolan så att han får se att det finns andra barn. Givetvis var vi sena, mest för att jag inte hade ett enda rent eller oskrynkligt plagg. Det enda jag hade att välja på var en urtvättad mörkblå träningströja eller denna hyllning till Al Bundy och föreningen han skapade No ma'am. Inte direkt bra förutsättningar.
Det fick bli den mörkblå. Hade jag hetat Filip och Fredrik hade jag tagit på mig den andra, men jag ville ju eventuellt vara välkommen tillbaka. När vi kom dit blev vi direkt inkastad i sångstunden som var i full gång. En av de situationer när jag obevekligen börjar svettas är när jag blir bedömd på något sätt. När man klampar in i en sångstund och tio kvinnor vänder sig om för att granska nykomlingen som dessutom inte är tjej är en sådan situation. Svetten rann. Det blev inte bättre av att jag inte kunde en enda sång eller rörelse, när dom klappade händer klappade jag fortfarande fötter.
Helt plötsligt skulle man resa sig upp. Bråttom eftersom alla utom jag reste sig som på given signal, så jag spratt upp så snabbt att byxknappen och blixtlåset gick upp. Så här stod man. Svettig med uppknäppta byxor i en cirkel med granskande mammor som kunde varenda sång. Jag kunde lika gärna ha tagit No Ma'am-tröjan.
2 kommentarer:
Jag förstår inte att du kan utsätta dig för sånt. Jag börjar svettas när jag läser det. Frans får helt enkelt bli samma enstöring som du själv.
Jag är en ansvarsfull förälder. Dricker Skyy-vodka och gör vad jag blir tillsagd.
Skicka en kommentar