En lång historia

Det här är rauken Jungfrun. Den heter så enligt legenden efter ett drama som utspelade sig någongång på 1000-talet. Då bodde i närheten en mäktig man vid namn Likajr Snälle (=den vise). Likajr hade en dotter som hette Öllegard. En gång när Likajr hade varit på härnadståg söder om Östersjön kom han tillbaka med pojken Helge som fånge. Pojken var son till en besegrad hövding och fick växa upp bland trälarna.

Med tiden blev givetvis Helge och Öllegard förälskade, något som Likajr inte såg med blida ögon. En höstdag ordnade Likajr fest. Innan hade han låtit sina män bära upp dottern till toppen av rauken. När gästerna var samlade lovade Likajr att Helge skulle få gifta sig med Öllegard om han kunde hämta ner henne. Helge tvekade inte att anta utmaningen och började att klättra uppför den branta klippan. Han var vig och orädd och lyckades snart att ta sig ända upp till Öllegard. Med Öllegard i ett fast grepp började han försiktigt att ta sig nedför den brant som vette mot havet. Om han skulle råka slinta eller tappa taget, fanns det här åtminstone en viss chans att de skulle hamna i vattnet och inte på de vassa strandklipporna. Även den här gången gick klättringen bra, och de spända åskådarna började snart tro att han skulle klara det. Då ven en pil genom luften och träffade Helge i huvudet. Det var Likajr som hade skjutit. Helge och Öllegard störtade handlöst ned och slukades av havet.

Historia är roligt, men är det roligt att bo på ett ställe med så mycket historia? Om någon redan för tusen år sedan skjutit en pil rakt i huvudet på sin blivande svärson och därmed även störtat sin dotter i havet så måste det mesta redan var gjort. Vad man än gör så har rauken redan sett det förr. Been there, seen that..liksom. Tacka vet jag norra norrland. Där kan man lätt hitta ställen var knappt någon varit förr och därmed bli den första på nästan allt.