Lastibilihytti

Man lär sig något varje dag trots att man är en gammal hund. Nu har jag till exempel lärt mig något om tornedalsfinska, the language of choice både för min mor och mormor, och som väl jag också kan förstå men har svårare att prata. Jag är förövrigt bra på att hålla tyst på många språk. Det är just därför det är så lätt att lära sig finska, finska män pratar bara när dom är förbannade att bastuölen är slut. Med tio-tolv svordomar kommer man långt.

Jag trodde hur som helst att tornedalsfinska, eller meänkieli som är PK-benämningen, var en sammanblandning av svenska och finska. Så som det brukar vara i gränstrakter. På en sida pratar dom finska, sedan blir det mer och mer uppblandat med svenska ju längre västerut man kommer, tills det bara blir svenska. Men jag hade fel! Fel, fel, fel! Det var ju nämligen så att Finland var Sverige fram till 1809. När riket sprängdes och Finland blev Ryssland drogs riksgränsen öster om språkgränsen vilket så fint illustreras i min skiss.


Några finnar blev helt enkelt "kvarglömda" på svenska sidan och fortsatte prata finska. I resten av Finland började man sedan en hård språkstandardisering baserat på dialekterna som pratades i sydvästra Finland vilket gjorde att språkdragen som fanns i Tornedalen raderades ut ifrån riksfinskan. Utveckling i riksfinskan nådde inte heller över till svenska sidan så tornedalsfinska är alltså en gammal version av finska som gått förlorad i själva Finland. Ungefär som gotländska, älvdalska eller isländska står mot rikssvenska.

Fast det omvända gäller också. I världens mest svensktalande plats - Närpes i Finland - pratas en svenska som varit i tidkapsel sedan 1809 utan influenserna ifrån vad som nu är rikssvenska. Vi kan ju inte göra annat än att exemplifiera genom att önska sjuorna välkommen till Närpes högstadie.



Antecka och gå vidare kära vänner, anteckna och gå vidare.