If I was a sculptor, but then again, no

Hej, hej bakfylleångesten! Vad roligt att du anländer så punktligt. Och ombyte har du med dig så att du kan stanna i några dagar. Trevligt! Jag ser att du tagit med alla kvitton ifrån baren som kvällslektyr. Du är verkligen alldeles för omtänksam. Jaha, taxikvittot för resan jag lika gärna skulle kunna ha gjort med tunnelbanan har du också med dig och utskrifter av alla sms och telefonsamtal. Är du säker på att jag inte ska blåsa upp luftmadressen?

Fixade du till och med minneslappen ifrån Bankomaten trots att jag sa att jag inte ville minnas detta och tryckte nej? Du fixar verkligen allt. Jag lägger fram några lakan och handdukar så du klarar dig några dagar.

Verklighet vs. Dikt

När jag törnade in igår körde femman Seinfeld-avsnittet när George agerar fotomodell inför Kramer. Kommer osökt att tänka på en annan tid i en annan galax långt, långt borta. Vid denna tid var bopålarna nedstuckna på Motorgatan i Halmstad och jag och Buffy hade fest som vanligt. Sprit, Elvis-solglasögon och en kamera var en lika dålig kombination då som nu och givetvis krävde tillfället att Buffys Elvis-posé skulle förevigas på fotopapper.

Eftersom lägenheten var liten och objektivet stort positionerade jag mig vid ytterdörren och klämde till med Kramers odödliga replik "You're a loverboy, a loverboy". Det jag inte visste då var att grannen om några sekunder skulle knacka på dörren för att klaga på den allmänna ljudnivån och säkerligen hörde mina lockrop. Glad i hågen spiller jag ingen tid innan jag öppnar dörren. Så där står jag på knä med kameran i högsta hugg med endast Buffy i rummet som jag just har kallat för loverboy. Att han klagade på volymen kändes som det minsta problemet vad gäller mitt anseende hos grannarna efter det.


Ps. Fotot på Elvis prydde förresten ytterdörren under tiden som händelsen utspelas.

Den maximala hastigheten, var den vill, så snart den kan

När jag blir gammal och familjen har övergivit mig på något demensboende så är jag ganska säker på att jag kommer ångra en sak. Det är att jag inte reste mer. Det finns massor av ställen jag skulle vilja åka till och helst omedelbart bums. Irland, Sheffield, Dalarna, Malta, Skottland, Italien, Linköping, Barcelona, Paris, Japan, Argentina och Aleuterna kommer jag på om jag tänker snabbt. På ställen som Japan och Argentina skulle man ju dessutom vilja stanna i några veckor. Men jag tycker att jag har giltigt förfall. När jag hade tid så hade jag inga pengar. Nu när jag jobbar så har jag inte tid. Dessutom måste jag spara pengar till lägenheter och pension och sådant och hälsa på släkt och vänner under semestern. Fast i ekorrhjulet, skulle man kunna säga, men det är ganska bra det också för det är ju jobbigt att resa. Dessutom kan man ju se platserna på TV.

Det är konstigt att det bara är alkade luffartyper med uteliggarfärgat skägg som kan stå på stora torget och sjunga "My way" och verkligen ha backning för påståendet. Alla vi andra har gjort hundratals kompromisser för att verka något så när lyckade i grannarnas ögon.

Jag är inte bitter, bara ressugen. I stort sett var som helst duger.

Veckans snälla kom tillbaka, allt är förlåtet:

Golfströmmen