Han var speciell, inte som dom andra, mer människa än målvakt



...sedan bjöd vi trollkarln på en Geisha

Så klart bjöd lille F trollkarlen på en Geisha efter föreställningen, vi hade ju några. Men lille F ville inte acceptera motprestationen en autograf med hänvisning till att han redan hade en autograf, sedan passade F på att beskriva föreställningen i Kiruna som "enklare".

Men med ett årskort till Grönan inhandlat är det inte omöjligt att det blir fler trollshower i sommar. Låt oss säga ungefär 38 av de totalt 56 föreställningarna.

United colors of Benetton

Vår ryska granne är förbannad. Dottern fick feberkramp mitt i natten men 112-operatören förhalade och skickade direkt en ambulans. Han började tro att det handlade om etnicitet så när operatören frågade vilken färg dottern hade sa han att dom är vita, så skicka nu ambulansen.

Halva huset blev inte byggt/den del som rymde med vår framtid

Det finns saker man tar för givna. Som att gräs är grönt, Charlie Sheen är full eller politiker ljuger. Oomkullkastliga sanningar. Häromdagen, samma dag som Olof Palme mördades för många år sedan, drabbades jag av det motsatta när fick jag upp ögonen för dikten Sundbybergprologen (man bor ju för böveln i Sundbyberg). En dikt som i stort sett blev sossarnas nationalsång, ett beställningsverk av kommunen, skriven av en kända diktaren Ragnar Thoursie. Den ska ju bara vara en googling borta tar man för givet. Men nej! Jag kan inte hitta den kompletta dikten på nätet. Nu har jag sattit min heder på att bli den första som publicerar hela dikten för allas läsande. Det givna måste vara givet.

Det går inte att avsluta utan att nämna Ragnar Thoursies öde. Efter att ha blivit en av svensk lyriks mest framstående under 40-talet, lämnade han författarskapet bakom sig 1952 för att jobba som byråkrat. Efter en lång karriär på AMS, byråchef 72-85, tog han åter upp skaldandet efter att ha varit med i tågolyckan i Lerum 1987. Det är ju som om jag skulle lämna byråkratin och bli poet för att mot ålderns höst komma tillbaka till byråkratin.

Kärlek, mord och tveksamma domstolsbeslut

Jag har fortfarande ett visst illamående av gårdagens DOX-dokumentär. Herrejävlar! Du har sex dagar på dig att klicka här och kolla på SVT-play.

Verkligheten....den är....den är....märkligare fiktion.

Framtidsplaner

Förlåt, hur kunde jag lämna en recension av boken om OKEJ utan att nämna brevspalten och detta läsarbrev:

Hur blir man en groupie?

Vi är två tjejer på 15 bast som undrar hur man blir en groupie, eftersom vi vill bli David Lee Roths och Paul Stanleys groupisar.

1. Är det några speciella krav som ställs på en groupie?
2. Hur många år måste man vara?
3. Kan man behålla sina nuvarande intressen (hästridning och körsång) och kommer skolarbetet komma i kläm?
4. Vad gör en groupie mer än att guida runt popsångarna på stans sevärdheter?

Snälla ni, om det är någon som har svaren på våra frågor, så skriv till OKEJ. Skriv snabbt! Vi måste få veta!

"Groupies forever?"

Svaret tå nummer senare från en heltidsgroupie tar vi en annan gång.

Löst baserad på osanna historier

Jag började i den lättaste änden av julklappsskörden. Jobba upp lite optimism, jobba ner lite pessimism och fylla på depåer som kokar torrt 350 dagar om året med hjälp av boken om OKEJ – 80-talets största poptidning.

Sannerligen intressant läsning, men rekommenderas att läsas med skämskudden på armlängds avstånd. Den behövs….så patetiska vi var och hur patetiska vi såg ut! Det var inga problem att bränna på med ett uppslag med samma bilder som Lektyr använde på Samantha Fox och Sabrina i en publikation främst läst av 13-åringar. Eller nedblodade hårdrockare med köttslamsor i mungipan, sågklinga mellan benen tillsammans med en naken tjej.

Sivert hade rätt, vilken tur att ingen annan visste det, förutom vi som var tretton just då.

Tidningen Okej dog sedan sotdöden när grungen kom och idolerna blev betydligt mindre glamorösa och glättiga. Aftonbladet Klick tog sedan över rollen som officiell leverantör till tonåringars omättliga behov av idolbilder och chefredaktören gick vidare till att skapa en Ding, Ding värld. It all adds up.

Inget mög

Det här känns som den enda senapen jag skulle kunna äta av endast image-orsaker. Lagrito's, tillverkare av såser, inget mög bara kvalité.

Public service at it's finest

Äntligen jobbar licenspengen för folket. Licenspengen avlastar folkets tunga börda och lyfter landet just när det parlamentariska är som värst och mörkret tagit oss i ett fast grepp. I morse körde Bolibompa ett klädrace. Vid en viss tid skulle barnen ha sina kläder redo och ta på dom så snabbt det bara gick. Tack, SVT! Nu behöver vi bara ett tandbortsrace, frukostrace och gå-till-dagis-race så anser jag servicen som fullgod.

Genialt!

Att sedan lille F ansåg att man inte skulle ta på sig kläder så snabbt eftersom det är dumt är en annan sak. Där får vi jobba vidare.

Denna bloggs 2000:e inlägg blev en story om en senil boxare som hörde ett pling

Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig?

Det var alldeles för länge sedan jag berättade om mina resor inom landet, mer än i formen av några förvirrande mobilbloggningar. Inte mindre än två i nordlig riktning har det blivit de senaste veckorna. Först styrdes kosan mot Kiruna för att fira sextio år på fadernet.

Det var några soliga dagar, men bittert kallt i vinden, så inget för livsnjutare.

Vad ger man en sextioåring med en ny bastu? Jo, man kör i smyg upp massor av ved till bastun som ligger vid stugan. Eller om det är stugan som ligger vid bastun. Jag vet inte hur rangordning ser ut där längre.

Sedan var det party.

Åskådaren som tog hem det

Reserv till ett curlinglag. Lättaste guldet någonsin.

I Kazakstan råder inte brist på entreprenörskap

Köp ditt eget snowfoot-set på www.snowfootcar.com. Eller ring 0077058158220. På bara en timme blir din bil en cool snöskoter.

Jerome David

Jag skrev mitt specialarbete i gymnasiet om JD Salinger - eller skrev och skrev jag kopierade ihop ett specialarbete om JD Salinger i gymnasiet. Vad den kolorerade pressen var för något hade jag ingen aning om, men likväl fanns de orden med på snart sagt varje sida.

Men vad skulle jag göra? Han svarade ju inte på telefon.

All bjuda på sig själv humor och julkänsla härstammar ifrån Norrbotten

Öppet brev till Arbogabryggerier

Ibland när jag öppnar en Arboga brukar den smaka lite konstigt. "Det måste ha varit en dålig batch" brukar jag tänka och efter några klunkar försvinner den dåliga smaken.

Men de senaste helgerna har den varit fantastisk ifrån första klunk till sista slick!

Keep up the good work!

mvh
Your biggest fan

Fredag den 13:e kommer jag ofta att tänka på Ronnie

Jag tycker att du ska lyssna på det här. Du kommer inte ångra dig.

Föräldrafritt

Idag: Hemma och VAB.

Igår: Trubadur i en vilt främmande mans vardagsrum. Hur vi hamnade där kan nog sammanfattas i frasen: "Den enda gången per år vi har barnvakt går vi med på allt för en bra konsert". Och mycket väl underhållna blev vi. Jag ska försöka att komma igen och bli lika väl underhållen en gång till.

Nu: Kaskadkräkning! Rakt på fjärrkontrollerna!

Framtiden: Vi har ju också ett vardagsrum. Varför har vi aldrig trubadurer som ger konserter hemma hos oss?

Ängeln på sjunde trappsteget. Nä, i maskinrummet menar jag.

I nästan två år har jag irriterat mig på hissen var vi bor. Den ger ifrån sig ett ljud när dörrarna öppnas. Det låter som om metall slår mot metall, eller om man sover i rummet bredvid hissen som om någon slår med en hammare mot andra sidan av väggen. Varje gång hissen öppnas. Dag som natt.

Låter inte svårt att fixa, but there's always a catch isn't there? I detta fall är haken att ljudet inte hörs om man själv åker hissen eller står utanför hissen när dörrarna öppnas. Om man står på en annan våning eller angränsande lägenheter fortplantar sig ljudet i schakt och betong och blir massivt. Hyresvärdar och fixare har kommit och gått. Ställt sig utanför hissen, inte hört något. Tagit en tur med hissen, inte hört något. Antecknat på arbetsordern att familjen på andra våningen troligen lider av post-traumatisk stress eller andra vanföreställningar som hör hammarljud ifrån hiss-schaktet.

Men iförrgår när hissmontören var på plats för att laga hissen passade jag på att ta det med ett riktigt proffs. Vilken man....jag menar vilken människa han visade sig vara. Han hade hår som lammull, pratade för sig själv, men gott om tid för att ställa sig på olika våningar och skicka hissar upp och ner. Att jag fick veta allt om vad som kan vara fel på en hiss får ses som ett nödvändigt ont. Det tog inte länge innan han fattade problemet. Till och med han som jobbar med hissar hela dagen var förvånad och förbryllad över vad som kunde låta så, men skulle göra sitt yttersta för att fixa det.

När jag lämnade honom hörde jag fortfarande det ivriga pratet från en ensam montör i maskinrummet, men hoppet för mänskligheten var återställt. Dagen efter var allt fixat. Vilken lättnad.

Think of a happy place

Solen skiner, vindarna smeker, Teletubbies kommer ut och leker. Fakta värt att påminna sig om när regnet öser ner, man är genomblöt, kön på Hemköp slår världsrekord, hissen är trasig, tvååringen blir ledsen när vagnen måste stanna i cykelförrådet och man balanserar han på en arm och matvarorna på andra armen uppför trapporna. Jag älskar Teletubbies.