Nu är det väl revolution på gång?

Var det revolution eller bara jäkligt rödflagg den dagen? Minnet sviker som semestern nu är ett minne blott. En arbetsdag har redan hunnits med och faktum är konstaterat. Jag skulle behöva en semester. Det som slår en med att komma hem är hur vackert Sverige är, även om utomlands är fint.

Det här var verkligen semestern som fortsätter att ge. Nu till exempel har den lilla värsta magsjukan i mannaminne. Någongång i morgon lär den ha smittat av sig till oss andra.

Men det var inte dåligt väder hela tiden. De flesta dagarna var faktiskt helt fantastiska.



First name Art, last name Nouveau

I Riga får man verkligen låta huvudet snurra som på ett fat för att inte missa alla vackra byggnader. Dom finns längs gatorna. 

Men nu är vi hemma igen. Har man haft roligt ska man som bekant få ångra det, på mitt sätt genom ett nedlagt nätverk vid hemkomsten. I en hel dag har jag svurit, omkonfigurerat, testat, dubbeltestat, trippeltestat, haft samtal avbrutna med supporten för att mobilbatterierna tog slut, svettats, inte kunnat testa ip-telefonin eftersom telefonen gått sönder, letat igenom förrådet efter en ny telefon, kasserat den eftersom de var sönder eller hade nummerskiva, köpt en ny telefon. Men rätt ska vara rätt. Jag överklagar inte.

Ibland är knagglig finska mer gångbart än flytande engelska

Efter den ljumna hamburgaren och stekta ölen på nationaldagsfirandet blev jag bjuden på en middag mer värdigt ett födelsebarn. Gott. Men innan allt det.....så var jag i Tallinn. Igen.

Frånsett språkbarriären med personer inte omedelbart kopplade till turistnäringen är allt bra med Tallinn, frånsett kanske de alltid närvarande funderingarna om det stavas med ett N eller två NN på slutet. På det sättet gillar jag Riga bättre. Där behöver man inte fundera.

Men återigen till finsk-ugrerna och deras 32 bokstäver och 14 kasus. Gamla stan påminner om Visby, hansastäder som de är, men med borgar, högre tinnar och torn, större kyrkor och bättre ringmur. Här kan man gott sitta en hel dag. Sedan finns det en ny stad också av glas och stål som finanskrisen la grund för. Där kan man bo eller shoppa om man gillar det. Pengarna räcker lite längre än i Sverige.

Så åk dit. Gå på spa, ha en möhippa eller få ett miljöombyte. Se till att vädret är bra. Som synes hade vi bra väder om än lite kallt nära havet eller i skuggan.
Ps. Efter att ha kollat upp saken så använde Sovjet en stavning med ett N, vilket gjorde att den stavningen fick fäste i världen under den långa tid ingen kunde förutse Tallinn som något annat än sovjetiskt. Men Estlands språkinspektion rekommenderar starkt att orten stavas med två N även på ryska.

Jubileum

Nu är äventyret slut. Gula löv är utbytta mot gröna. Regn och kyla mot sol och viss värme. En extra garderob istället för en bastu. Frans dialekt börjar sakta men säkert återgå ifrån tornedalsk betoning till en svensk/ukrainsk/kurdisk blandning. Då vet man att man är tillbaka i Stor-Stockholm.

Vad har vi gjort? Vi åkte alltså till Kiruna. Väl där åkte vi till Kuttainen på andra sidan kommunen och firade mormors 80-årsdag. Det är 22 mil till andra sidan kommunen, varav ungefär 20 mil asfalterad. Det verkade som om de två milen i mitten skulle omasfalteras, men orken eller asfalten tog slut.

Så, vad vet vi om Kuttainen? Jag vet att byn ligger en älvsbredd ifrån den finska byn med samma namn, vilket är så pass långt ifrån resten av Sverige att man inte behöver oroa sig för att registrera bilen, körkort eller trafikförsäkringar. Och som Wikipedia säger: Kuttainen är en gammal jordbruksby, starkt präglad av kristna ideal där gamla traditioner lever kvar. Kuttainen är dessutom Sveriges yngsta tätort då 47% av befolkningen är mellan 0-19 år.

Där hade vi party i bönehusets samlingslokal. Lyckat var det, trots eller kanske tack vare de kristna idealen. Dessutom är det bra att någongång i decenniet se vilka man är kusin med.

Imorgon. Jobb och dagishämtning som vanligt.

You got to do the groundwork

Det tog hela eftermiddagen. Men nu har jag koll på vartenda billiga reguljärflyg, kryssningsbåt och sista minuten-resa som lämnar Stockholm kommande dagar. Jag skulle kunna öppna resebyrå.

Nu gäller det bara att bestämma sig för vad man vill. Egentligen.

Jag har ju faktiskt inte kollat upp pris och tillgänglighet på varenda stugby på Öland och Gotland….det måste jag kanske göra ifall det visar sig att det är dit vi vill åka.

Vallfärd

Helgens resande med kollektivtrafiken för att tillfredställa det aldrig sinande barnalusten efter tåg, tunnelbanor och bussar tog oss till Nockeby Torg. Här någonstans, det kan vara affären som glimtar på bilden, finns en presentshop som är en anekdot i rockhistorian.

Den ägs och drivs av Anna Wohlin. Och vem är Anna Wohlin? Jo, en gång flickvän till Brian Jones. Och vem är Brian Jones? Jo, Rolling Stones gitarrist och medgrundare. Killen som var rock’n’roll-myten och fick Jagger och Richards att framstå som välstädade morsgrisar.

Brian drunknade i sin egen pool. Några veckor efter att ha blivit utkastad, alternativt slutat Stones, det beror på vem man frågar. Officiellt var det en olycka relaterad till alkohol och droger. Inofficiellt blev han mördad av sin allt-i-allo. Anna var där den dagen, hade bara gått till köket för att hämta något. Hon städades snabbt undan av männen runt Stones för att inte störa den nalkande USA-turnén. Skyfflades undan till Sverige, fick inte besöka begravningen och drabbades av depression när hon fick missfall på vad som skulle vara deras gemensamma barn. Sedan dess har hon haft en presentshop i Nockeby. Lyssna på dokumentären här.


Hur gick det då med syftet till vår resa? Fantastiskt! Fem lokalbussar av fem möjliga till Nockebybanan. Som lille F så riktig påpekade är det mer som en spårvagn vilket vi inte är bortskämda med. Den går över gator och torg, nära övrig trafik. Man får plinga när man ska av och trycka på en knapp i dörren när den ska öppnas. Himmelriket för en tågintresserad snart fyraåring.

Anhalt: Segeltorp

Vad har Kungens Kurva, Heron City och postterminalen ihop med segel och torp? Det frågar vi oss på däckens nästa anhalt Segeltorp praktiskt beläget i Huddinge Kommun. Namnet Segeltorp härrör från Segerstorp. Förleden Seger härrör ur sigh (sjuk), ett åldrigt uttryck för vattensjuk mark och sipprande vatten. Myrmark har alltså med tiden fått den betydligt skönare omskrivelsen segel.

Segeltorp har en stolt historia. Mitt i området ligger Juringe gård med mycket gamla anor. Ett gravfält på platsen vittnar om bebyggelse redan under yngre järnålder. Torpare som utfattige Anders och torparen Tomas har gjort sin torpargärning i Segeltorp redan under 1600-talet. Bebyggelsen utgörs till största del av villor och radhus, men i mitten av 1990-talet byggdes ett stort bostadsområde med lägenheter vid Skansberget. I Segeltorps centrum finns vårdcentral, två restauranger, tobaksbutik, konditori och frisör. Tidigare fanns där även Post, Svensk Kassaservice, Konsum- samt senare en Netto-butik, allt är nedlagt nu.

Next stop: Malmoe

Nu har däcken nått Malmö, praktiskt lokaliserat mellan Stockholm och kontinenten. Vad finns det då att säga om en stad vars invånare brukar lista närheten till en annan stad som största fördelen med staden?

Enligt vissa bedömare ska den vara alldeles lagom stor. Man noterar en ambulans som passerar med blåljus, men behöver inte automatiskt förutsätta att en närstående råkat illa ut. I just detta fall betyder det 293882 själar som åstadkommer ungefär 59000 anmälda brott per år. Dåliga löner och dåliga betyg, men området är Sveriges motorvägstätaste, stadsbussarna är gröna och det finns mer än 600 restauranger caféer och barer. Staden startade som en kyrkby på 1100-talet….sedan hände en massa saker….och nu är mina däck där och väntar på en lastbil norrut.

Glada tandläkare i Malmö.

Der/die/das behandler team

Det blev ju som det blev till slut. Sommardäcken köptes in på nätet ifrån en tysk sajt som fernissats med svenska. En beställning, ett felinhackat kontokortsnummer, en annullering och en ny order (mot faktura!) senare är däcken på väg. Slö och ovillig att flytta på mig som jag är tänkte jag nu följa mina däcks resa ifrån Tyskland, dels så att jag vet vad dom har gått igenom när dom anländer till den lokala däckverkstaden, dels slipper jag resa själv om mina däck gör det för mig.

Första anhalt: Lehrte

Pittoreska Lehrte med sina 44000 invånare praktiskt lokaliserat 17 km öster om Hannover i förbundsrepubliken Niedersachsen. Riktnummer 5132, borgmästare Jutta Voss. Lehrte omnämndes 1147 för första gången i en urkund som by. År 1352 byggdes en kyrka i samhället, Nikolauskirche. Vid invigningen 1843 av en järnvägsstation på sträckan Hannover-Berlin hade orten 755 invånare, men 60 år senare tio gånger mer. Med järnvägen uppkom flera fabriker i staden som producerade keramik, gödsel, cement, konserver och vågar vi säga nu lagrar däck.

Tre glada tandläkare i Lehrte med Frau Kunkel i spetsen.

Vad gör du nu för tiden, varför hör du aldrig av dig? Del 2

Påsken firades i trakterna av Mora. Först så regnade det.

Sedan blev det fint väder och då hann jag inte längre ta foton.

Sist avslutar vi svepet med en dikt som även är mitt credo för landsvägsresande:

Jag har rest alla vägar, men inga vägkrogar har jag sett, för det är så tråkigt och stanna och släppa förbi alla man just kört om. Med mitt resesällskap jag får en fnurra, men hjulen, dom måste alltid snurra.

Gissa staden?

Svaret är såklart vår östra grannstad, Tallinn. Nu vet ni det inkompetenta idioter. Bara sexton timmars båtresa borta kan denna stad erbjuda allt ifrån hederligt öststatsväder....

....till en neostalinistisk arkitektur som i Sverige bara kan hittas i Malmberget...

...och kreativ stickning i alla dess slag...

....för att inte tala om blomsterförsäljningen...
....och den gamla vackra Hansa stadsdelen...

.......och kvarter av glaspalats helt finansierade av dina bankavgifter.

En enkel Kurravaara-Vieksalahti

Alla resor mellan det vi folkmun kallar Kurra och det vi i folkmun kallar Vieksa börjar på ett och samma ställe; ett gammalt militärförråd var skotrarna är parkerade. Låset kan vara överjävligt att jobba med särskilt på våren när det droppar ifrån taket rakt ner i nacken.

Sedan åker man skoter längs med det som i folkmun kallas Torneälven. Där sitter man och åker. Inget mer med det.

Till att börja med är älven bred. Man är långt ifrån allt när man är på mitten. Typisk transportsträcka.

Man kan roa sig med att ta en film på ekipage som är långsammare än man är själv, sedan kan man i obeslutsamhet vad man ska filma rikta kameran mellan skotern och pulka för att filma luften däremellan som en kompromiss.

Efter första udden blir det roligare. Älven blir smalare och kullarna blir mer som berg.

Man kan se en gammal låda från tiden innan färg var uppfunnet till film eller lådor.

Man kan se en gammal sjöbod.

På nästa udde ligger en gullig röd stuga. Vatten framför, vatten bakom (på sommaren alltså). Toppläge!

Just innan man är framme ligger en gammal kronkoja. Efter som Kronan (läs försvaret) gett upp för längesedan har den förfallit ganska rejält, men tydligen används den nu som övernattningsställe av turister ute på draghundstur. Med tjugoåtta draghundar i trakten behöver man ingen väckarklocka.

Sedan är man framme i rätt stuga. Då brukar det inte dröja länge innan det vankas bastu.

Den svåra konsten att göra en snöängel

En bra dag för bergsklättare

Som det knappast har kunnit undgå någon så är jag i Kiruna på en liten resa. Kvarglömda föräldradagar måste ju användas till något. Precis som väntat är jag förkyld utöver det vanliga. Det var väntat som ett långt uppspel mot Zlatan.

Att flyga ensam med småbarn är vanligtvis det största test man kan göra som pappa. Nu skulle jag göra det sjuk. Jag var nederlagstippad som en smörkaka på Lasse Flinkmans rider. Men allt gick bra! Allt gick bra!! Ovanligt smidigt faktiskt. När pojken somnat tittade jag ut genom fönstret och såg fjällkedjan bada i vintersolen. Molnen var ovanligt lågflygande den dagen så bergen var ovanför molnen. En bra dag för bergsklättrare, en sämre dag för bergsklätrare som bara kom halvvägs.

On the high seas and the not so high seas

Tangentbordet gungar så. Det kan bara betyda en sak: Jag har varit på Ålands hav.

Den här gången var det Birka Paradise som fick äran med anledning av svärmors födelsedag.

Betyg Birka Paradise: Något vackrare publik än brukligt på färjorna. Lite färre tjejer med tramp-stamps, lite färre killar med tribal-tatueringar och åtsittande ribbstickat. Framför allt en total avsaknad av finnar, vilket man kan ha delad uppfattning om (jag tycker dåligt eftersom det behövs en finne för att sätta färg på karaoken). Men när spriten åker in blir de flesta likadana så det jämnar ut sig. Erbarmeligt smala sängar om man hade tänkt dela med en tvååring. Nämn inte ens kuddarna som var för få och för tunna. Mycket dålig sömn, men kommer man till en Finlands färja för att sova får man skylla sig själv. Det är som att träna tai-chi på en Slayer-konsert.

Betyg den egna insatsen: Det var inte längesedan man åt frukost innan man gick och la sig på dessa tillställningar. I skenet av det kan det inte anses som godkänt att vara i hytten och kolla repriser av Parkinson vid åttatiden. Men har man ont i halsen och är allmänt orkeslös så är läggdags med Frans en härlig syssla till och med på en Finlandsfärja. Om man dessutom vaknar samtidigt som honom dikterar ödets ironi att man nu vaknat innan nattklubbarna stänger. Lite skillnad, men jag kan inte säga att jag saknar något, förutom lite sömn då såklart.

Det är hit man åker när man åker hem

En mini-semester är just vad det låter som. Liten. Men vi har ju alltid bilderna. Vilket råkar vara precis samma bilder som det alltid är.

Förövrigt kan jag säga att det är mycket lättare att resa med en tvååring som vill åka flygplan, trots att han försöker storma gaten eller använda nödutgången för att få gå in på planet så snabbt som möjligt, än en som inte vill flyga och gör krigsdanser utanför planet.

I just can't stand the rain....

....så jag tog en lång weekend i Kiruna. Istället för regnskurar, snöbyar. I love it!

Resan gick bra. Vi var inte nära att få landa i Bodö, Norge som i våras. Eller som i julas när jag och då 1,5-åringen fick vänta en timma på att komma ombord och 40 inuter ombord för att komma iväg.

In a öststat kind of mood

Säg vilken bloggare med en ny scanner som inte publicerar alldeles för många bilder i en bloggpost. Skyll alltså inte på mig, it's human nature. Andra yttringar kan vara att bjuda över grannarna på en 200 diabildersvisning av semesterfoton ifrån Gran Canaria. Samma sjukdom, olika symptom.

Detta är dock en lite annan resa. Tro det eller ej, men en gång jobbade jag på en liten välgörenhetsorganisation. En gång for vi till St. Petersburg och besökte ett barnhem vi samlade in pengar till. Så här såg det ut:

Han ägnade en avsevärd tid på att fixa sin "fotboll". Det hade han nog gjort tidigare för han var duktig på att joxa med trasan.

Humorn är samma oavsett om man är tretton, bor på gatan i St. P och berusar sig med skokräm eller om man är 36, bor i Sundbyberg och dricker Arbogaöl.

Lunchrestaurangen "of Choice" om morsan inte längre lagar mat i St. Petersburg. Några svenskar framför.

Det fanns inte så mycket tid att fota, men utanför ett av barnhemen gick jag ut och fotade omgivningarna ungefär i en sådan radie man vågade strosa som svensk med stor kamera och märkesjeans. Det hela slutade när två grabbar råkade skjuta fotbollen över stängslet. Givetvis skulle jag lobba tillbaka bollen, kände den hela pressen av att representera Sverige, där och då skulle det för alltid avgöras av vilket virke svenskar var gjorda för dessa pojkar, halkade baklänges vid skottögonblicket, såg bollen stanna i en gyttjepöl en halvmeter bort, gick tillbaka in på kontoret och stannade där.

Mannen i träningsoverallen heter Kjell och startade barnhemmet. Där har ni en otroligt historia i sig själv, men den tar vi en annan gång. Påminn mig.

Sirap

Den 6:e september skulle man kunna åka till Paris för 347 kronor, sedan skulle man kunna åka tillbaka den 10:e för 406 kronor. Tur och retur alltså 753 inklusive skatter och avgifter.....men det ska jag inte. Jag har inte skött mina franska studier.

The Griswolds

Ni vet hur stora evenemang i Amerika fördröjer TV-signalen i 5 sekunder innan den kablas ut för att kunna stoppa eventuella pinsamheter. Av samma anledning har jag en 7 dagars fördröjning så nu först kan jag kabla ut resan till Gotland. Jo då, det var bra. Vädret var extremt bra och det gick att hantera värmen och kvalmigheten i stugan. Gotland är ett härligt ställa på många sätt, för många för att avhandla här och nu. Tidiga kvällar och tidiga mornar, men en GT eller ibland två hanns med varje kväll för att hålla malarian borta.

Förkylningen blev konstigt nog aldrig av. Istället fick jag ont i örat nästan direkt vid ankomst. Mycket förvånande eftersom inflammationen drabbade det jag brukar kalla "mitt bra öra". Jag förbannar fortfarande tisdagen den 11:e augusti 2007 när jag bestämde mig för att man aldrig kommer någonstans om man inte kämpar litegrann och lät revaxöret verkar 1,5 timmar istället för 20 minuter och sedan spolade örat så hårt och mycket jag kunde. Sedan dess gör det ont med jämna mellanrum. Jag vill inte verka gnällig, men jag tror att evolutionen dabbat sig litegrann. Om man inte har nog skyddande vax i öronen så får man inflammation i örat. Varför valde då evolutionen att inte premiera en mer härdad hud i öronen? Istället fick en massa vaxöron sprida sina gener vidare och utveckla det nuvarande systemet. Förövrigt borde Revaxör säljas på recept så länge det finns idioter som jag.

Ett foto hade kanske passat för att lätta upp historien så här långt. Svårt att välja bland 150 stycken. Jag skulle ju kunna välja solnedgångar, stränder eller vyer över Visby men tar den här på mig själv med en getingfångare, upphittade solglas, urtvättad tröja och oäkta foppatofflor bara för att jävlas.

Förövrigt klarade jag mig ganska bra. Det enda flagranta var när jag skulle vifta bort en geting på pizzerian, men en flottig hand gjorde att en flottig kniv gled ur näven och seglade ut över uteserveringen. Som tur är träffades ingen. Den landade brevid en kille i tidiga ungdomen som såg ut att vara skrämd till tystnad innan han kunde konstatera att "den kniven går nog inte att få upp" samtidigt som han tittade genom springorna på golvet.

Sedan råkade jag ju också slänga Frans shorts i sopkorgen när jag bytte blöja på skötrummet i Coop Forum. Jävlar, vad jag letade dom shortsen innan jag hittade dom i sopkorgen. Det var ingen vacker syn, men det får bli en annan historia.