Den gemensamma sångskatten

Det fanns två saker som jag kommer ihåg som särskilt trivsamt med mitt utbytesår på universitet i England:

1. Viktigast. Dom fyllde alltid upp glaset till toppen. Inget tjafs med något sträck vid 40 cl långt innan glaset tar slut. Av döma av mina återbesök i landets huvudstad i höstas är det en sedvänja som inte dött ut. Ibland får jag lust att åka till England bara för att få en öl fylld till kanten.

2. Mitt i brinnande indieboomen på 90-talet fanns det sånger som alla kunde sjunga. Mest så, Wonderwall, på gott och ont. När dom sångerna kom på högtalaren var det som om alla blev bröder och systrar. Hade den här sången släppts på 90-talet hade det varit en sådan. Tyvärr tror jag att det här är en pärla slösad på svin i vår tid och på vår plats.

Whatever happened to....(facit)

Igår undrade vi ju vad som egentligen hände med Tom Hjelte och Thorn. Efter timmar av hårt forskande på kammaren kommer här svaren.

- Hjelte.
Slutade på Aftonbladet efter bråk om pengar (personalredaktören betalade hans räkningar, ordnade med konton och veckopeng). Fick en astronomisk lön på nystartade tidningen Veckotidningen, som lades ner efter några nummer eftersom den var helt finansierad av leverantörskrediter. Sista innelistan han hann dock placera sig själv på varje plats på innelistan.

Blev sedan chefredaktör för magasinet Lifestyle. Som också snabbt la ner. Gav ut boken Generation 1990 som skulle bli sextiotalisternas Jack. En bok var huvudpersonen utan anledning och förvarning konstigt nog byter namn mitt i boken. Fick recensionen: ”Tom Hjelte har många upptäckter framför sig, inte minst det svenska språket." 1992 sammanställde Hjelte och Dr Alban intervjuboken Svartskallarnas sammansvärjning som intervjuar framstående invandrare som Billy Butt och Tito Beltran. Skönt gäng. Den 30 maj 2002 dömdes Tom Hjelte av Svea hovrätt till 3,5 års fängelse för våldtäkt och misshandel. 2003 fast för snatteri av en Armanijacka på NK. 2006 motorreporter för tidningen Drive som las ner 2007.

Det var ju inte roligt det där.

Thorn då?
I november 2006 förvärvade Leasy Thorn i både Norge och Sverige. Thorn är alltså Leasy. Och vem var då Thorn? Jo, det var österrikaren Jules Thorn som på trettiotalet kom på att börja hyra ut radioapparater. Konceptet utvecklades sedan och spreds över hela världen. 1970 kom Thorn till Sverige.

You made a happy man very old

Äntligen har mp3-spelaren hunnit spela igenom allt mediokert så att jag får lyssna på Swords. Intressant. Det är ju B-sidor så det är låtarna som inte riktigt platsade på en skiva men är så pass intressanta att dom måste komma ut på något sätt. Många ser inte humorn i Morrisseys låtar. Precis som många inte ser mörkret och vardagsrealismen i Bruce Springsteen tack vare arenaspelningar som kräver bredbent gungande. Men mark my words, Depp-Morrissey är roligare än man tror och party-Bruce är dystrare än man tror.

Det är för att folk bara lyssnar på refrängerna. Till exempel när Reagan använde Born in The USA till en reklamfilm. Texten är väldigt kritisk mot myndigheterna, men lyssnar man bara på refrängen så är det en hyllning. Eller när Neil Young och Keep on Rocking in The Free World blev ledmotivet för murens fall. Text - kapitalistkritik, men rycker man refrängen ur sitt sammanhang så blir det en lysande hyllning till "den fria världen". Eller när man gifter sig till U2:s One. En sång om att göra slut, skriven när alla trodde att gruppen skulle spricka eftersom alla ville gå åt olika håll. Men som tur är kom One till dom i sista sekund och blev räddningen och vägen framåt.

Fast sedan kan det ju gå åt andra hållet också, som för min halländske bankirkompis Bill. Efter att vi hade lyssnat på den klassiska Benny Hill-låten under en hel helg, eller inte bara lyssnat förresten, vi sprang ju också omkring på rad och klappade varandra på huvudet en hel del. När hans flickvän reagerade på sämsta tänkbara sätt och krävde omedelbart musikbyte kom Bills motkommentar lika snabbt som oväntat: "Men lyssna på texten, lyssna på texten". Det är så klart inte ett ord i Benny Hills avslutningsvinjett, bara gubbar som springer på en rad i ett vansinnigt tempo.

Bill har bytt flickvän nu. Och flyttat till Skåne.

Dagen jag hade tårtnostalgi

Vecken tårta! Otroligt vad dom kan fixa nu för tiden. Annat var det på min tid. Då fanns inte Blixten McQueen eller laserprintade tårtbilder minsann. Det var knappt så att det fanns tårtor för den delen, inte om man jämför med den här tjugobitaren iallafall.

Gräddtårta av en inköpt tårtbotten dekorerat med non-stop och Marabou chokladrulle var standarden på det glada sjuttiotalet. De mer innovativa kunde bjuda på en igelkott till barnens förtjusning. Det vill säga potatismos med instoppade korvar. Gröna vågen hade inte helt dött ut och av deras barn fick man en björkkvist var det var fastklistrat en krona för varje år man fyllde (eller var dom laestadianer, nåja plugghästar var dom iaf, spelade man inte hockey var man automatiskt en plugghäst).

Men något vi hade var ett barnprogram som hette Tårtan. Där var det tårtor på långa banor om dom inte försökta ta död på sig själva med cigaretter.



Ramla i trappor var också populärt. Ofta var vi upptagna med att ramla i trappor. Fanns det en trappa så var den där för att ramlas. När man stod på en trappa kunde man inte undgå att snubbla. Ahh, härliga tider! Sedan förstördes allt av nioårig skolplikt.

Ps. Att komma ut på internet gick inte heller för det fanns inga datorer.

In a öststat kind of mood

Säg vilken bloggare med en ny scanner som inte publicerar alldeles för många bilder i en bloggpost. Skyll alltså inte på mig, it's human nature. Andra yttringar kan vara att bjuda över grannarna på en 200 diabildersvisning av semesterfoton ifrån Gran Canaria. Samma sjukdom, olika symptom.

Detta är dock en lite annan resa. Tro det eller ej, men en gång jobbade jag på en liten välgörenhetsorganisation. En gång for vi till St. Petersburg och besökte ett barnhem vi samlade in pengar till. Så här såg det ut:

Han ägnade en avsevärd tid på att fixa sin "fotboll". Det hade han nog gjort tidigare för han var duktig på att joxa med trasan.

Humorn är samma oavsett om man är tretton, bor på gatan i St. P och berusar sig med skokräm eller om man är 36, bor i Sundbyberg och dricker Arbogaöl.

Lunchrestaurangen "of Choice" om morsan inte längre lagar mat i St. Petersburg. Några svenskar framför.

Det fanns inte så mycket tid att fota, men utanför ett av barnhemen gick jag ut och fotade omgivningarna ungefär i en sådan radie man vågade strosa som svensk med stor kamera och märkesjeans. Det hela slutade när två grabbar råkade skjuta fotbollen över stängslet. Givetvis skulle jag lobba tillbaka bollen, kände den hela pressen av att representera Sverige, där och då skulle det för alltid avgöras av vilket virke svenskar var gjorda för dessa pojkar, halkade baklänges vid skottögonblicket, såg bollen stanna i en gyttjepöl en halvmeter bort, gick tillbaka in på kontoret och stannade där.

Mannen i träningsoverallen heter Kjell och startade barnhemmet. Där har ni en otroligt historia i sig själv, men den tar vi en annan gång. Påminn mig.

Grease monkey

Som jag alltid säger vid denna tid på året: Bilprovningen är fan en institution man kan lita på!

För tredje året i rad kallade dom pärlan för just en pärla. Särskilt roligt eftersom den nya sportbilen bredvid fick nedslag på nedslag och min gamla sardinburk glider igenom.

Fast mitt förhållande med Bilprovningen har inte alltid varit så problemfritt. Ett år frågade han om jag hade monterat dragkroken själv. Det blev en svår fråga eftersom dragkroken alltid varit där. Samtidigt vill man ju verka som om man vet vad man gör så svaret blev det något oväntade: Inte jag........men kanske min lilla apa. Allt enligt den gamla barnsången. Besiktningmannen tyckte inte om det lilla försöket till avslappnande skämt. Det blev inte bättre när det visade sig att jag inte hade pengar på kontot för att betala extra-besiktningen för att inregistrera dragkroken.

Då klämmer vi i alla tillsammans: Inte jag, men kanske min lilla apa. Ompa, ompa, falleralleraaa.

Ensamma vargen

Kom att tänka på när jag började lumpen. Rycka in heter det visst. På fredagen var man student i vit hatt och på måndagen gjorde man armhävningar naken på en grusplan.

En dag skulle vi ut och marschera med allt en fjälljägare skulle bära med sig. I korridoren var alla fint uppställda med ryggsäcken framför sig, men av någon anledning blev jag ivägskickad på något ärende medan de andra tog ryggsäcken och gick ut. När jag kom tillbaka låg min rygga kvar ensam i den långa korridoren. Bråttom som jag hade slängde jag upp ryggsäcken på ryggen ungefär som man brukar göra med ryggsäckar, men så in i bänken vad den var tung! Jag ramlade handlöst baklänges och bössan slog upp i fallet och resulterade i en rejäl fläskläpp. Inte var det lätt att få av sig ryggsäcken heller. Den satt som berg och där låg jag på rygg som en sprattlande sköldpadda och hoppades att ingen såg mig.

Med en gnagande oro för hur man skulle orka bära allt detta flera mil om dagen kunde jag till slut ansluta till resten av människorna. Om jag skulle välja mellan att göra lumpen och vara förkyld resten av mitt liv, skulle jag dock välja lumpen.

Fredrik Belfrage

Vilken tur dagens barn har det. Nästan alltid finns det tecknat på någon kanal. Annat var det när vi var små. Då fick man vänta till lördagmorgon och Godmorgon Sverige och titta på ett husband med inte mindre än två pianister för att få se Hacke Hackspett. Man längtade efter Anslagstavlan bara för att få se tio sekunder tecknat i vinjetten. För att inte tala om "Solfilmen" efter Aktuellts väder. Små oaser tecknat som gjorde att man klarade sig till nästa julafton, då det blev en hel timme Kalle Anka och hans vänner.

När sedan Lilla Sportspegeln började utökades dosen tecknat med 100% tack vare Tom & Jerry.

Freeze!

Stop motion-filmer är galet roliga. Exempelvis:



En gång när jag hade lite att göra i stugan tänkte jag testa principen. Principen är lätt. Man får dock ha tålamod om man vill göra det bra. Den här filmen tog en timme att göra inklusive att lära sig Windows moviemaker, vilket säger det mesta om kvalitén. Tyvärr har den ännu inte fått en mer genomtänkt efterföljare ännu, men en dag ska det bli. Handlingen är lätt; jag sugs ner till snöbaren vi byggde dagen innan när vi också hade för lite att göra. Jag skulle dock vilja säga att soundtracket är filmens behållning. Soundtracket och den lätta handlingen. Varsågod, tjugosju sekunder som aldrig borde visas, tolv sekunder utan för- och eftertexter. Bänka er.



Nästa dag när vi hade lite att göra anlade vi en curlingbana bredvid snöbaren. Kaffepannor visade sig vara bättre curlingstenar än kastruller.

Stenlunga

Solen skiner och sandlådesäsongen är i full gång. Nu när det inte regnat på länge blir det dammigt och barnen är smutsiga som gruvarbetare mot slutet av dagen. På dagis har dom också en sandlåda, men allt sand har med åren spridits över hela gården så allt är egentligen lite sandlåda, utom kanske just sandlådan som börjar bli tom.

Tänk om jag skulle få tag på småtjejerna som sålde mig en påse sand för några år sedan...dom hade ju fin sand. Sist jag såg dom var en söndag förmiddag för många år sedan när dom ringde på dörren till ungkarlskyffet var jag då bodde. Eller egentlingen plingade dom två gånger eftersom jag sov, var bakis och inte ville öppna. Vill du köpa sand? Frågade tjejerna när dom kommit över chocken över att se bakfull Smuckers. Nääe, jag tror inte att jag behöver sand, sa jag. Men det är jättemjuk sand. Känn själv! Sa en flicka och räckte fram en liten påse med sand. Det var sannerligen mjuk sand, det fick jag hålla med om och köpte en påse för tre kronor.

Undra var dom säljer sin sand nu när jag skulle behöva några säckar? Men sådana entreprenörer har väl gått vidare till större och bättre saker.

Docked

Jag kom av osökt anledning att tänka på 96-97 när jag spenderade ett år som utbytesstudent i Hull, UK. Ibland gick jag inte ut och festade på lördagarna, tro det eller ej, för jag spelade Amerikansk Fotboll på söndagarna, tro det eller ej, och en sådan lördagsnatt vaknade jag framför TV:n när 24-hour party people kom hem och BBC just startat en Magnus & Brasse-film, tro det eller ej.

Det måste ha varit Två killar och en tjej (1983). Med viss genering över bilden det gav av svenskar och längtan efter hemspråket fortsatte jag titta. Ingen touchdown dagen efter.

Jag måste rota mer i minnet och skaffa en scanner.

La belle époque

Snart är det OS igen, och tro det eller ej men sedan det var OS i Sydney har det varit OS en gång till i Aten. Det enda jag kommer ihåg av det är dock att jag spelade badminton med Tobbe och att jag såg Louis CK på Conan. Så bra tyckte jag att han var att jag la hela natten på att ladda hem hans stand-up hos Conan och en tidigare ifrån Leno. Det här var innan Youtube, barn. Då la man ner nätter på att ladda hem saker.



Tro det eller ej men framträdandet hos Leno måste man fortfarande ladda ner ifrån hans sajt.

Det var förresten varma sommarkvällar under OS i Aten och farsan hejade också på J-O för han messade i sällan skådad takt under kvarten.

Freudiansk felsägning

Tänk om dom skulle visa något roligare än Let's Dance på TV. Kommer osökt att tänka på ett av mina egna misslyckade försök på pardans. Detta utspelade sig i en galax långt, långt borta för länge, länge sedan så döm mig inte för hårt.

Som vanligt spenderades juldagen på nöjestemplet Ferrum i Kiruna. Stället var så överfullt att det kunde ta 45 minuter att beställa en öl, som sedan dracks upp på 5 minuter. På detta sätt uppnås inga promillehöjder så i mitt sliriga tillstånd kom jag på en plan lika lätt som brilljant. Jag skulle gå igenom korridoren till dansbandssektionen, beställa en öl och ta mig tillbaka till mer moderna tongångar. Redan i korridoren stötte jag dock på patrull i form av en galant medelåldersdam med desperation i blicken. Hon ville dansa och hon gav sig inte. Minsta motståndets lag dikterade att det lättaste sättet att få en öl troligen var att ta en snabb dans med damen, beställa ölen och dra snabbt som ögat. Det borde ju vara snabbt överstökat så vi gick ut på dansgolvet och tog några steg framåt, några tillbaka, lite höger, lite vänster. Snabbt märkte hon att jag inte hade en aning om vad jag höll på med. Lite uttittad kände man sig också när damen försökte lära mig stegen. Så för att rädda situationen tänkte jag be henne föra. Aldrig förr eller senare har jag stammat men just då gjorde jag det samtidigt som jag slog ut med armarna och stampade med foten: Men förför mig då!

Nära dansande par hejdade sig i steget, orkestern slutade som tur är inte att spela och jag lärde mig att öl ibland kostar mer än pengar.

När man börjar se tillbaka är man slut, men va fan jag är ju ändå slut, så varför inte skapa en label som heter tillbakablickar och låta nostalgin flöda.