Vi säger så

Jag gillar alla sorters musik...

....både country and western.

Caught beneath a landslide

Jag kommer ihåg en tid för inte allt för länge sedan när Man C spelade i tredjeligan och läget blev så illa att oasis - ja, popbandet oasis - var tvungna att kliva in som huvudsponsor. En thailändsk premiärminister, Sven-Göran Pettersson och en stenrik oljeshejk senare har dom idag vunnit sin första titel sedan 1969. Nu finns det spelare i laget som tjänar £200,000 i veckan. Låt oss säga 2 miljoner kronor i veckan. Alltså 285714 kronor varje morgon dom vaknar.


Jag såg Liam på matchen med ett glas champagne, men det jag undrar är hur bröderna delat vårdnaden om City-matcherna? Liam fick FA-cup finalen, kommer Noel nu få alla ligamatcher nästa år?

We never win at home
and we never win away
We lost last week
and we lost today
But we don't give a fuck
Causes we're all pissed up
MCFC OK

Släng mig ett karaoke

Det är hemskt. Jag sjunger på denna sång dag ut och dag in. Nä, det är inte hemskt. Jag älskar det!!

Folk älskar den sången

Nu har jag spanat in suddiga klipp på denna sång ifrån festivaler upp och ned genom landet. I Norrköping var allsången minst.

I want to dance with you in Vienna

Jag måste ha varit lite full igår för jag har två biljetter till Leonard Cohen. En 73-årig kandensisk poet. Det kommer gå smärtfritt att hitta någon som vill följa med på det här.

Vallfärd

Helgens resande med kollektivtrafiken för att tillfredställa det aldrig sinande barnalusten efter tåg, tunnelbanor och bussar tog oss till Nockeby Torg. Här någonstans, det kan vara affären som glimtar på bilden, finns en presentshop som är en anekdot i rockhistorian.

Den ägs och drivs av Anna Wohlin. Och vem är Anna Wohlin? Jo, en gång flickvän till Brian Jones. Och vem är Brian Jones? Jo, Rolling Stones gitarrist och medgrundare. Killen som var rock’n’roll-myten och fick Jagger och Richards att framstå som välstädade morsgrisar.

Brian drunknade i sin egen pool. Några veckor efter att ha blivit utkastad, alternativt slutat Stones, det beror på vem man frågar. Officiellt var det en olycka relaterad till alkohol och droger. Inofficiellt blev han mördad av sin allt-i-allo. Anna var där den dagen, hade bara gått till köket för att hämta något. Hon städades snabbt undan av männen runt Stones för att inte störa den nalkande USA-turnén. Skyfflades undan till Sverige, fick inte besöka begravningen och drabbades av depression när hon fick missfall på vad som skulle vara deras gemensamma barn. Sedan dess har hon haft en presentshop i Nockeby. Lyssna på dokumentären här.


Hur gick det då med syftet till vår resa? Fantastiskt! Fem lokalbussar av fem möjliga till Nockebybanan. Som lille F så riktig påpekade är det mer som en spårvagn vilket vi inte är bortskämda med. Den går över gator och torg, nära övrig trafik. Man får plinga när man ska av och trycka på en knapp i dörren när den ska öppnas. Himmelriket för en tågintresserad snart fyraåring.

Eins, två, kolme....catorce!

Något jag ägnat mycket tanke är egentligen vilken video till One som är den bästa och varför man gör så många videor till samma sång?

Amsterdam versionen som jag kommer ihåg gällde 1991:



Bufflarna:



Eller Berlin-versionen som troligen är vad en TV-kanal skulle visa nu:



Mary J. Blige versionen räknas inte.

Den gemensamma sångskatten

Det fanns två saker som jag kommer ihåg som särskilt trivsamt med mitt utbytesår på universitet i England:

1. Viktigast. Dom fyllde alltid upp glaset till toppen. Inget tjafs med något sträck vid 40 cl långt innan glaset tar slut. Av döma av mina återbesök i landets huvudstad i höstas är det en sedvänja som inte dött ut. Ibland får jag lust att åka till England bara för att få en öl fylld till kanten.

2. Mitt i brinnande indieboomen på 90-talet fanns det sånger som alla kunde sjunga. Mest så, Wonderwall, på gott och ont. När dom sångerna kom på högtalaren var det som om alla blev bröder och systrar. Hade den här sången släppts på 90-talet hade det varit en sådan. Tyvärr tror jag att det här är en pärla slösad på svin i vår tid och på vår plats.

Är det för mycket att begära lite banjo

Smögen, julafton -72

Säg att du vill se en vuxen man gråta. Då är det bara att slå mig några glas och spela den här.

The worst playlist ever

Spotify nådde aldrig upp till sin potential i vårt hushåll. Låtarna man vill ha finns redan som mp3 på datorn eller i någon skiva praktiskt bortsorterad. Men en liten samling kuriosa har det blivit på de få timmar jag spenderat på Spotify som här överlämnas på begäran.

Låtlistan som skulle sätta Freud i arbete i många år.

'Scuse me while I kiss this guy

Jag vet inte varför det är så mycket roligare att missuppfatta det till "busdriver" istället för "survivor".

You made a happy man very old

Äntligen har mp3-spelaren hunnit spela igenom allt mediokert så att jag får lyssna på Swords. Intressant. Det är ju B-sidor så det är låtarna som inte riktigt platsade på en skiva men är så pass intressanta att dom måste komma ut på något sätt. Många ser inte humorn i Morrisseys låtar. Precis som många inte ser mörkret och vardagsrealismen i Bruce Springsteen tack vare arenaspelningar som kräver bredbent gungande. Men mark my words, Depp-Morrissey är roligare än man tror och party-Bruce är dystrare än man tror.

Det är för att folk bara lyssnar på refrängerna. Till exempel när Reagan använde Born in The USA till en reklamfilm. Texten är väldigt kritisk mot myndigheterna, men lyssnar man bara på refrängen så är det en hyllning. Eller när Neil Young och Keep on Rocking in The Free World blev ledmotivet för murens fall. Text - kapitalistkritik, men rycker man refrängen ur sitt sammanhang så blir det en lysande hyllning till "den fria världen". Eller när man gifter sig till U2:s One. En sång om att göra slut, skriven när alla trodde att gruppen skulle spricka eftersom alla ville gå åt olika håll. Men som tur är kom One till dom i sista sekund och blev räddningen och vägen framåt.

Fast sedan kan det ju gå åt andra hållet också, som för min halländske bankirkompis Bill. Efter att vi hade lyssnat på den klassiska Benny Hill-låten under en hel helg, eller inte bara lyssnat förresten, vi sprang ju också omkring på rad och klappade varandra på huvudet en hel del. När hans flickvän reagerade på sämsta tänkbara sätt och krävde omedelbart musikbyte kom Bills motkommentar lika snabbt som oväntat: "Men lyssna på texten, lyssna på texten". Det är så klart inte ett ord i Benny Hills avslutningsvinjett, bara gubbar som springer på en rad i ett vansinnigt tempo.

Bill har bytt flickvän nu. Och flyttat till Skåne.

Galenskapets vaktmästare

Å, nej! Jag tog tre glas vin och lyssnade på Nico och hamnade i en depression. Att jag gick på det klassiska Nico och vin-tricket igen!

Anyway the wind blows

Vi fortsätter dagen med ett vackert ögonblick ur rockens historia.

You die when you're young

Nu har jag sett Broder Daniel Forever. Den var fin.

Allan Edwall finns på Spotify. Det tycker jag också är fint.

If you gonna play in Texas you gotta have a fiddle in the band

Det fanns en tid när man satt och väntade spänt framför radion när P3 skulle spela första singeln ifrån det nya Kent-albumet. Nu skulle det avgöras hur året skulle te sig. Ett dåligt år kunde räddas av en bra skiva, ett bra år bli sämre med en dålig skiva, eller så kunde ett bra år bli riktigt jävla bra med en bra skiva. Efter första takterna kom alltid någon tjock tant och ville prata fakturor men som tur är kom det iallafall aldrig några dåliga skivor.

Som av en händelse råkade jag höra premiärspelningen av första singeln ifrån kommande albumet på P3 iförrgår. Det kanske är tur att jag har skaffat mig ett liv. Ja, eller ett annat sorts liv iallafall var kent-skivor spelar lite mindre roll.

Välkommen till 2008

Bara så ni vet. Nu har jag Spotify. Nu blir jag farlig.

På lång sikt är vi alla döda

20:e augusti nästa år spelar U2 i Helsingfors. Biljetterna släpps i övermorgon! Är inte det lite väl. Hur ska jag veta om jag vill åka till Helsinki om nästan ett år! Jag vet ju inte ens om jag ska satsa på att betala räkningar, sätta in elkontakter, duscha eller raka mig innan jag kalopsar för dagen.

Och U2 själva? Dom börjar ju bli lite till åren....