Så vem gillar The Cure 2008? Det är inte partytjejerna som sjöng med i låtarna på puben innan konserten. Det är inte heller de rynkiga småfeta medelåldersmännen som kom för att återuppleva sin svåra ungdom. Det är inte heller svarthåriga kajalmålade ungdomar som kom för att dom lever sin svåra ungdom. Och nej det är inte heller medelåldersmännen med kavaj, dyra glasögon och kajal som smyger längs väggarna.
Vem är det då? Jo, kors i taket det är ryssarna. Busslaster anlände till Gullmarsplan och dom var som kaniner på en salladsbuffé. Vilka lirare! Dom stod upp vid sina platser och twistade till The Cure! Sant! Hela gänget stod upp och dansade oavsett vilket delirium Robert Smith sjöng om. Långt efter alla normalt funtade svenskar gett upp och gått hem lockade dom till sig inte mindre än tolv sångers extranummer. The Cure är för ryssar vad Bruce Springsteen är för svenskar. Deras Madeleinekaka.
Konserten då. Nja, det började som en bättre begravning precis som man hoppats. Ledsamt, med insprängd glädje och framtidshopp. Men sedan gick det skarpt nedåt. Jag vet inte hur mycket som kan skyllas på Hovets akustik eller hur mycket som beror på "Dylansyndromet" när åldrande legender försöker göra sina sånger så oegenkännliga som möjligt gärna med hårt ackompanjemang i hopp om att låta moderna. Som att lyssna på Mr. Smith ackompanjerat av Metallica i en konservburk kan vi säga.
2 kommentarer:
"The Cure är för ryssar vad Bruce Springsteen är för svenskar. Deras Madeleinekaka."
En av de tio bästa metaforer jag hört. Briljant.
Fick tips av Erik Ahrnbom och hittade hit. Ha det!
Tack, tack. Jag vet fortfarande inte om jag stavade det rätt. Liks svårstavat som Proust.
Skicka en kommentar