torsdag, november 13, 2008

Ängeln på sjunde trappsteget. Nä, i maskinrummet menar jag.

I nästan två år har jag irriterat mig på hissen var vi bor. Den ger ifrån sig ett ljud när dörrarna öppnas. Det låter som om metall slår mot metall, eller om man sover i rummet bredvid hissen som om någon slår med en hammare mot andra sidan av väggen. Varje gång hissen öppnas. Dag som natt.

Låter inte svårt att fixa, but there's always a catch isn't there? I detta fall är haken att ljudet inte hörs om man själv åker hissen eller står utanför hissen när dörrarna öppnas. Om man står på en annan våning eller angränsande lägenheter fortplantar sig ljudet i schakt och betong och blir massivt. Hyresvärdar och fixare har kommit och gått. Ställt sig utanför hissen, inte hört något. Tagit en tur med hissen, inte hört något. Antecknat på arbetsordern att familjen på andra våningen troligen lider av post-traumatisk stress eller andra vanföreställningar som hör hammarljud ifrån hiss-schaktet.

Men iförrgår när hissmontören var på plats för att laga hissen passade jag på att ta det med ett riktigt proffs. Vilken man....jag menar vilken människa han visade sig vara. Han hade hår som lammull, pratade för sig själv, men gott om tid för att ställa sig på olika våningar och skicka hissar upp och ner. Att jag fick veta allt om vad som kan vara fel på en hiss får ses som ett nödvändigt ont. Det tog inte länge innan han fattade problemet. Till och med han som jobbar med hissar hela dagen var förvånad och förbryllad över vad som kunde låta så, men skulle göra sitt yttersta för att fixa det.

När jag lämnade honom hörde jag fortfarande det ivriga pratet från en ensam montör i maskinrummet, men hoppet för mänskligheten var återställt. Dagen efter var allt fixat. Vilken lättnad.

Inga kommentarer: