Nu är det klart. 31/7 är det U2-konsert på Ullevi. Jag skulle kunna tänka mig 360 dagar på året som hade passat bättre. Just den dagen har jag ju förklarat mig som tillgänglig för att ensam sköta månadsbokslut så att de andra kan ta semester. Det här kommer bli blodigt, men vissa röda trådar genom livet får man inte släppa, som U2-konserter. Resten är jag ganska beredd att släppa, som månadsbokslut.
På fredag släpps biljetterna, men som tack för lång och trogen tjänst har jag fått en kod som ska ge mig chansen att handla redan imorgon. Hoppas bara dom säger var. Snälla, säg var.
2 kommentarer:
Här tycker vi olika. Jag kan i och för sig inte låta bli att ryckas med av storslagenheten och arenatrycket, det måste erkännas, men i samma ögonblick som Bono börjar mässa om amnesty och påven blir jag kall som en fiskpinne.
Men det kan ha att göra med att jag faktiskt sjöng med i Pride på Eriksberg i slutet av åttiotalet. På riktigt, utan att skämmas. Och att jag efteråt kände hur jag begått våld på mig själv.
Så stor skillnad är det inte på oss. Måste erkänna att U2 blivit alldeles för folkliga för mig och känns lite trötta. Nya skivan har gått anmärkningsvärt länge utan att hitta till min CD-samling. Något annat arenaband som passerat sin höjdpunkt med 15 år skulle jag inte kunna tänka mig att gå på. Mässandet kan också bli för mycket (det tror jag att Bono också vet, men han skiter i det, för han har en annan agenda).
Men när det kommer till att fixa konsert så går det inte att slå dom. Man vet att dom kommer göra precis allt för att sätta ihop ett minne för livet för varenda stol i arenan. Det kommer inte vara små myror långt borta som kommer avverka sina låtar så snabbt som möjligt och egentligen kunna ersättas av fyra bergsprängare. Det kommer vara allt det extra som gör det värt att göra resan till Göteborg istället för att sitta hemma och lyssna på skivan.
Skicka en kommentar